Charles.
De senaste dagarna har gått i sorgens tecken.
I går sa vi farväl till Charles, en underbar 13 årig pojke som gick i klass 4 i Pressby skolan.
I måndags miste han tragikst sitt liv och himlen har fått en ny stjärna.
Jag förkortar historien då jag inte vet alla detaljer just nu och vill inte skriva för mycket.
För ca 3 veckor sedan var charles ute och lekte med sina vänner. De sprang och det var mörkt, och Charles föll och slog sig illa.
Han vågade inte säga något till familjen om vad som hänt och gick till skolan dagen efter som vanligt. Där föll han ihop av smärtorna.
Familjen har ingen sjukförsäkring och lärarna på skolan såg till att Charles fick komma till sjukhus. Han fick medicin och började kräkas blod.
Han blev starkare och i måndags var han ute och lekte med sina vänner igen.
Men sen vände det, och han började kräkas igen. Det gick så långt att han avled.
Det gör ont att skriva detta. Hjärtat värker. 13 år. Det är alldels för ungt. Det är inte meningen.
Redan i tisdags (igår) var det begravning i Charles hus. Hela Pressby skolan gick dit tillsammans. Eleverna sjöng längs vägen. Charles låg på en säng klädd i sin skoluniform omgiven av sina vänner och familj. Alla grät, skrek och var förtvivlade. Alla tog ett sista farväl av Charles, sedan la de honom i en vit kista och vi gick tillsammans till gravplatsen. Vi gick tillbaka till skolan och resten av dagen är som ett töcken. Det är så fel, så hemskt, så meningslöst. Ett liv med så mycket framför sig.
Efter skolan satt vi utanför vårat hus med våra killar och helt plötsligt kommer Charles bröder gående. De har aldrig tidigare varit hemma hos oss, men nu ville de få vara med en stund. Leka med ballonger och bara få vara. Känna att det är okej att vara ledsen och sitta tyst, men också att skratta åt något roligt som händer. Kanske slippa sorgen hemma en stund. Jag vet inte. Men det var skönt även för oss. Det blev en tröst i sorgen.
Jag vill inte skriva detta, det gör så ont. Det är så fel och jag blir så arg. Ett liv. Familjen hade inte råd med vården. Läkarna ville ha 30 cedi (ca 120kr) för att ge Charles nytt blod, med de avstod. De hade inte pengarna. Tänk om jag vetat. Tänk om man kunnat göra något. Det gör ont. Det känns så fel fel fel.
I en by fylld av så mycket kärlek och värme så är 120 kr skillnaden mellan liv och död. Det är inte rätt. Mest ont gör det att veta att vi hade kunnat göra skillnad. Om vi vetat lite tidigare. Om om om....
Älskade Charles, himlen tänder en stjärna i din ära. Din död ska inte gå obemärkt förbi.
etse sen? eye paaaaa!
Ja, jag umgas med ett liten gang 11-15 ariga pojkar men jag ar sa kar sa kar i dessa ungar och jag kan inte forsta hur jag ska kunna lamna dom igen.
Det enda jag trostar mig med ar att jag vet att jag kommer tillbaka nasta ar igen.
Vi gar promenader i byn, hanger i ladan och tittar pa film, spelar spel och bara ar. Njuter av tid, rum och varandra.
Livet har ar sa annrolunda, det finns problem likval som man har i sverige, det ar intriger och brak, man ar besviken, arg, ledsen pa varandra och allt som hor manniskor till, men skillnaden ar att har pratar man om det med en gang. Blir man osams med nagon sa pratar man eller skaller ut varandra efter noter tills bada parter har forstatt och man kommer fram till en losning.
Man hetsar inte upp sig over sma saker och man ar lycklig over att fa vara med dom man alskar.
Jag har lart kanna sa otroligt mycket nya manniskor, och vart med om sa mycket saker.
Pa sa satt ar det en helt annan resa an forra gangen, denna gang ar vi inte "dom nya obrunis" vi ar mer som vilka som helst i byn. Vi ar en i familjen och en i samhallet. Alla vet sjalvklart vilka vi ar (det ar ratt svart att missa oss da vi lyser) men det ar ingen hets over att det ar vitingar i byn. Det ar normalt. Ama och Yayaa ar tillbaka.
det ar svart att forklara den karlek jag kanner till detta land, dessa manniskor.
Men jag har verkligen hittat ett annat hem och halva mitt hjarta kommer alltid att befinna sig i Ghana.
Jag kommer tillbaka varje ar. Minst.
Sverige ar mitt hemland och Ghana mitt systerland.
