Finns så mycket att berätta..

Det finns så väldigt mycket att berätta om detta underbara land och om vad jag gör på dagarna. Så mycket jag vill dela med mig av till er och låta er följa med på min resa.
Men det är så svårt att sätta ord på det, så mycket är känslor och intryck och tankar som maler hela tiden. 
Jag ska göra mitt bästa och börjar helt enkelt från början..
Tänkte jag ska försöka berätta om hur en vanlig dag, låt säga tisdag, ser ut.
(peka på bilderna så kommer beskrivning)

Man vaknar vid ca halv 5 tiden av tuppar som sjunger, getter som bräker, barn som skriker, kvinnor som skriker tillbaka och musik från både moske, kyrka och radio. Jag har aldrig innan i mitt liv hört så många olika ljud på en och samma gång.

Vid 6 tiden ringer klockan och då är det bara att stiga upp och säga godmorgon till alla på gården. Nån halvtimme senare kommer min mamma Lydia in med frukost, vilket oftast är en halv vit limpa men stekt ägg och Milo (chockladdryck). Nu på senaste har jag dock börjat få gröt vilket gör mig lika lycklig varje gång. En halv limpa bröd är rätt maffigt på morgonen.

Halv 8 går jag genom byn, säger godmorgon till alla människor man går förbi och möter min volontärvän Anna vid stora vägen. Vi går ner till korsningen och försöker få tag på en trotro (en slags minibuss. Helt ärligt är det skrot minibussar från Europa som dom sätter in säten i). Det hela kan ta mellan 5 min till 1 timme helt beroende på om det behagar komma någon trotro.
Exempel på hur en trotro kan se ut. Det här är en bra och relativt hel trotro ska man också veta.


Väl på barnhemmet möts man av kramar och leenden av barnen. På dagarna är det tre stycken småttingar där, de andra är i skolan och kommer vid 15 tiden. Vi tvättar kläder, leker eller bara kramas och umågs med barnen. Den värme och glädje som de barnen har är helt otrolig. Deras fantasi är makalös. De har absolut ingenting men kan förvandla en träpinne till vad som helst. Vissa dagar stannar vi tills de stora barnen kommer hem och säger hej till dom, andra dagar åker vi lite tidigare.

Ungefär hälften av de underbara barnen på barnhemmet i Gomoa Tarkwa. Deras livsglädje och stora hjärtan är beundransvärda! 

På eftermiddagen kan man åka in till Swedru, som är en större stad. Där kan man gå till internetcafé, handla saker man behöver eller gå på marknaden. Jag har under min tid här utvecklat ett beroende för tyger och kommer numera nästan aldrig hem utan minst ett nytt tyg i min väska...vilket är ett väldigt bra beroende enligt mig.


Gata i Swedru

vid 18 tiden får jag middag, oftast ris och tomatsås i någon variant, plantain som är en matbanan eller yam och tomatsås. Plus frukt till efterrätt. Portionerna är gigantiska så jag kan lova er att jag inte svälter!

Efter middag kan man om man har tur duscha (kan i den bemärkelsen att det måste finnas vatten för detta), då tar man sin hink, häller i lite bakteriedödande medel, tar en till lite mindre hink och helt enkelt häller vattnet över sig. Mycket praktiskt. Våran dusch är utomhus och de flesta kvällar är det stjärnklart och du har då den vackraste himlen över dig och palmer och berg som utsikt. Helt oslagbart.

Ungefär 5 minuter efter att du fått på dig kläder igen är du lika varm som innan du duschade. Men du är åtminstonde ren, och det är inte ofta man är det här!

Senare på kvällen brukar vi gå upp till min pappas apotek som han har vid stora vägen. Det är där man hänger. Antingen sitter man utomhus och spelar spel, pratar eller bara är, eller så kan man sätta sig i Vodafone ladan som finns där och titta på fotboll eller afrikanska filmer. Dessa filmer är en helt egen historia...men jag kan säga som så att jag funderar starkt på att starta min filmkarriär här. Jag hade tjänat storkovan. Och jag är inte ens bra.

När ögonen börjar falla ihop är det bara att ta sin ficklampa och hitta vägen hemåt. Borsta tänderna under stjärnorna och sen krypa ner under sitt myggnät och somna på stört. Tills nästa dag börjar.

Under hela dagen händer det så otroligt mycket små och stora saker. Du ser, hör och får uppleva nya saker hela tiden. Helst av allt hade jag velat ha en filmkamera i pannan och visa på live tv hemma i sverige så ni får se allt jag ser och uppleva allt jag upplever.

Jag ska verkligen försöka att lägga in mer bilder, och berätta mer och oftare om vad jag gör, men blir jag dålig på det igen så skyller jag redan nu på att jag blivit ett med kulturen här och det är helt enkelt African Time som gäller!

Nu är klockan långt över 22 här då det SENAST är läggdags för mig i vanliga fall här nere. Helger är undantag men knappt ens det. vid 21 tiden lägger hjärnan av och en timme senare är man klubbad.

Massa kramar till er alla där hemma!



Kommentarer
Lena Havstam Johansson

Hej Johanna! Det var roligt att läsa om hur du har det i Ghana! Mamma har berättat lite också men här ser man ju även bilder! Fortsatt lycka till!

2011-11-16 @ 18:57:05


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Det längsta avståndet mellan två människor är ett leende

RSS 2.0