tisdag
Dansa Pausa
Oktober!
Azonto
The place you call home
Underbara Hongkong
Vackra Richmond
Thats Why
How old are u now?
Hipphipp hurra!
Igår fyllde jag halvvägs till 50 och känner mig verkligen som i mittemellan åldern. Jag har lika gärna kunnat fylla 26 eller 23..att det just är 25 känns verkligen inte sådär speciellt som alla pratar om. Iof har jag väl redan tänkt mig själv som 25 i några månader så det är ju inte riktigt samma känsla som när man vart liten och vaknar på morgonen och skriker ut hur gammal man är, ett helt åår äldre än igår!!
Jag hade en mycket trevlig dag iaf, började med att jag fick en trisslott i present av en kille i klassen, otroligt gulligt och roligt! :)
Skola hela dagen som var både spännande och intressant och på kvällen blev det restaurang med fina familjen.
Och sen, när jag kom hem, då kom den bästa presenten av alla. Alla pojkar från hongkong huset ringde och sjöng happy birthday för mig. Jag grät, skrattade och skrek på samma gång. Herregud vad fina dom är! Sen fick jag prata med älskade HongKong och förklara hur mycket jag saknar honom, älskar honom. Och sen självklart prat med alla pojkar, messi, hongkong brother, richmond, edward. Och helt plötsligt säger Messi "madame, benjamin is here, and prince is here!" Och jag får prata med även dom. Älskade älskade barn!
Pratade i 20 minuter och bara skrattade hela tiden. Det går inte att förklara med ord känslorna som åker genom kroppen när man får höra deras röster, deras skratt eller när dom säger "madame, we miss you soooo much! try come soon!" Det kändes verkligen som jag satt där på skumgummi madrasserna och alla pratade runt omkring mig. BÄSTA presenten någonsin!!
Världens bästa familj men världens bästa människor har jag i Ghana. Lyckliga lyckliga jag som har dessa fantastiska människor i mitt liv!
My day. Ama day
Life is tasty, like aluguntugui
<3
MA FIMO PAAPAAA DEBIA!
17 aug landade jag i sverige och konstant, KONSTANT är mina tankar i ghana, med barnen, mina vänner, skolan.
Jag saknar nått fruktansvärt otroligt!
Det känns som jag måste be om ursäkt eller förklara mig, men jag vill bara bara tillbaka. Jag vet ju att jag kommer tillbaka, men det känns så otroligt långt bort.
Det kommer hända mycket roliga, spännande och nya saker här i sverige också, och självklart är det underbart att träffa vänner och familj.
Men...halva mitt hjärta befinner sig i Ghana och jag vill bara tillbaka.
Jag känner mig inte hel.
Jag har hemlängtan. Delux.
Fina underbara hongkong. (Kweku)
My Boy. Underbara Benjamin.
Fantastiska Prince.
Trion. Kärleken är oändlig. Mafimo papaa paaa debia!
Charles.
De senaste dagarna har gått i sorgens tecken.
I går sa vi farväl till Charles, en underbar 13 årig pojke som gick i klass 4 i Pressby skolan.
I måndags miste han tragikst sitt liv och himlen har fått en ny stjärna.
Jag förkortar historien då jag inte vet alla detaljer just nu och vill inte skriva för mycket.
För ca 3 veckor sedan var charles ute och lekte med sina vänner. De sprang och det var mörkt, och Charles föll och slog sig illa.
Han vågade inte säga något till familjen om vad som hänt och gick till skolan dagen efter som vanligt. Där föll han ihop av smärtorna.
Familjen har ingen sjukförsäkring och lärarna på skolan såg till att Charles fick komma till sjukhus. Han fick medicin och började kräkas blod.
Han blev starkare och i måndags var han ute och lekte med sina vänner igen.
Men sen vände det, och han började kräkas igen. Det gick så långt att han avled.
Det gör ont att skriva detta. Hjärtat värker. 13 år. Det är alldels för ungt. Det är inte meningen.
Redan i tisdags (igår) var det begravning i Charles hus. Hela Pressby skolan gick dit tillsammans. Eleverna sjöng längs vägen. Charles låg på en säng klädd i sin skoluniform omgiven av sina vänner och familj. Alla grät, skrek och var förtvivlade. Alla tog ett sista farväl av Charles, sedan la de honom i en vit kista och vi gick tillsammans till gravplatsen. Vi gick tillbaka till skolan och resten av dagen är som ett töcken. Det är så fel, så hemskt, så meningslöst. Ett liv med så mycket framför sig.
Efter skolan satt vi utanför vårat hus med våra killar och helt plötsligt kommer Charles bröder gående. De har aldrig tidigare varit hemma hos oss, men nu ville de få vara med en stund. Leka med ballonger och bara få vara. Känna att det är okej att vara ledsen och sitta tyst, men också att skratta åt något roligt som händer. Kanske slippa sorgen hemma en stund. Jag vet inte. Men det var skönt även för oss. Det blev en tröst i sorgen.
Jag vill inte skriva detta, det gör så ont. Det är så fel och jag blir så arg. Ett liv. Familjen hade inte råd med vården. Läkarna ville ha 30 cedi (ca 120kr) för att ge Charles nytt blod, med de avstod. De hade inte pengarna. Tänk om jag vetat. Tänk om man kunnat göra något. Det gör ont. Det känns så fel fel fel.
I en by fylld av så mycket kärlek och värme så är 120 kr skillnaden mellan liv och död. Det är inte rätt. Mest ont gör det att veta att vi hade kunnat göra skillnad. Om vi vetat lite tidigare. Om om om....
Älskade Charles, himlen tänder en stjärna i din ära. Din död ska inte gå obemärkt förbi.
etse sen? eye paaaaa!
Ja, jag umgas med ett liten gang 11-15 ariga pojkar men jag ar sa kar sa kar i dessa ungar och jag kan inte forsta hur jag ska kunna lamna dom igen.
Det enda jag trostar mig med ar att jag vet att jag kommer tillbaka nasta ar igen.
Vi gar promenader i byn, hanger i ladan och tittar pa film, spelar spel och bara ar. Njuter av tid, rum och varandra.
Livet har ar sa annrolunda, det finns problem likval som man har i sverige, det ar intriger och brak, man ar besviken, arg, ledsen pa varandra och allt som hor manniskor till, men skillnaden ar att har pratar man om det med en gang. Blir man osams med nagon sa pratar man eller skaller ut varandra efter noter tills bada parter har forstatt och man kommer fram till en losning.
Man hetsar inte upp sig over sma saker och man ar lycklig over att fa vara med dom man alskar.
Jag har lart kanna sa otroligt mycket nya manniskor, och vart med om sa mycket saker.
Pa sa satt ar det en helt annan resa an forra gangen, denna gang ar vi inte "dom nya obrunis" vi ar mer som vilka som helst i byn. Vi ar en i familjen och en i samhallet. Alla vet sjalvklart vilka vi ar (det ar ratt svart att missa oss da vi lyser) men det ar ingen hets over att det ar vitingar i byn. Det ar normalt. Ama och Yayaa ar tillbaka.
det ar svart att forklara den karlek jag kanner till detta land, dessa manniskor.
Men jag har verkligen hittat ett annat hem och halva mitt hjarta kommer alltid att befinna sig i Ghana.
Jag kommer tillbaka varje ar. Minst.
Sverige ar mitt hemland och Ghana mitt systerland.
Obruni Wabaa!
Längtan
Jag längar och saknar så det gör ont.
Den röda sanden, solen, växterna, getterna, tupparna. Min fina familj och alla underbara människor!
Jag saknar barnen på barnhemmet och barnen i skolan.
Underbara fina rektor Vida.
Min FAMILJ. Kofi, Bertha, Jones, Bella, Justice, Beatrice. Papa och Mama.
Det går inte en dag utan att jag tänker på dom. Fantiserar att jag är där.
Man tycker kanske att jag borde vänja mig vid att vara hemma nu, komma in i sverige livet och allt som hör till.
Och det har jag väl på vis gjort, tvätta händerna, sova hur länge jag vill, äta vad jag vill. Alla sådana saker som man tar för givet annars njuter jag fortfarande av och utnyttjar i vis mån kanske lite för mycket.
Men jag lovar, jag hade gjort vad som helst för att byta ut denna lyx mot mitt myggnät, ris och ghana.
Ingen tvekan.
Att åka till Ghana är det absolut bästa jag gjort i mitt liv. Jag har aldrig kännt mig så fri, så oberörd av vad folk tycker och tänker och så LYCKLIG som jag var när jag var där.
I juni åker jag tillbaka, minst två månader. Jag kan inte vänta. Varje dag är lite närmare men helst vill jag ha juni nu nu nu nu.
Världens finaste Samuel sa till Emelie "Dont cry, june is just around the corner". Och det är nog det finaste och bästa jag har hört.
June is just around the corner. Och då är vi där!!!
Uppdatering.
Sist jag satt vid en dator skrev jag ett langt inlagg fyllt med bilder om hur vi hade det nar vi akte till stranden med de minsta barnen pa barnhemmet, men precis nar jag publicerade det sa la elen av i hela swedru och datorn dog. Da blev jag arg och orkade inte skriva om allt.
Hur som helst, ang barnhemet sa har jag, anna och de tva andra tjejerna maja och Josefine, lyckats samla ihop 37000kr!!! Vi har aven lyckats lyckatsw fa en stor bit mark av havdingen i byn dar vi ska bygga ett nytt barnhem! Madame och personalen pa barnhemet har lange velat ha nagon ny stans att bo, och hyresvarden som de nu hyr av sager som att de maste flytta ut inom ett ar!
Som tack for marken har vi kopt en get och whiskey som de nu i veckan har haft en cermoni med, man offrar geten och haller ut whiskeyn pa marken typ.
Jag har ju vart ute och rest i tio dagar och kom hem igar (onsdag) och under veckan som har gatt har maja och josefne varit ivag och kopt cement, sand, armeringsjarn samt rensat marken som hemmet ska byggas pa!
Idag akte de hem till sverige igen och det ar bara jag kvar pa barnhemmet. Alla era pengar som ni har skankt har vekligen kommit till anvandningen och insamlingen kommer fortsatta aven nar vi kommer hem sa att hemmet blir fardigbyggt och barnen har nagonstans att bo.
jag har sa mycket mer att beratta anfgande detaa och massa annat men tiden rinner ivag och mina pengar tar slut :(
Annars mar jag undebart bra, lever och alskar Gahna mer och mer for varje dag. Jag vill och kommer aka tillbaka hit sa fort jag kan. Men jag saknar dock er hemma.
Lovar att forsoka uppdatera sa snabbt ja kan igen! Puss!
12 nov.
Fredagen började med att Johanna fick stå och vänta i 35 minuter på en jäkla trotro.
Dagens humör skönk genast till noll. Även om jag varit här i 10 veckor har jag inte lärt mig afrikanernas tålamod.
Jag är van vid buss och spårvagnshållplatser med fasta tider och alltid (nästan) plats att åtminstonde stå.
Här i Ghana är det precis tvärtom. Det finns stationer, men där står ofta hur många människor som helst, och folket blir som djur när de kommer en trotro. De bokstavligen slåss för att få komma med. Jag har inte riktigt blivit suge n ännu på att delta i fajterna utan brukar ställa mig lite längre bort, innan stationen. Finns det plats i trotron är jag då först i kön. Mycket praktiskt.
Det enda opraktiska är att trotrosarna kommer lite när dom vill, samt att det inte alls är säkert att de ska åt samma hål som jag vill. Eller att det för den delen finns plats. Jag stod och kokade och svor på svenska åt alla chaufförer som åkte förbi när det kommer fram en väldigt vänlig herre och upplyser mig om att "madame, go to the station. they dont stop here" varpå jag tappar tålamodet totalt och fräser tillbaka att det har dom minsann gjort varje dag annars. Sen inser jag att jag nog låtit lite otrevlig och börjar be om ursäkt medans han bara skrattar åt mig. Samtidigt svänger det in en trotro och plockar upp mig, mannen blinkar åt mig och säger "du hade tur idag med" och jag känner mig som en bortskämd skit. Kul början på dagen.
Kommer till barnhemmet, träffar nya tjejen Agnes som kommit, jätte trevlig tjej! Barnen är glada och humöret stiger igen. Dagen rullar på som vanligt och vid 14 tiden åker jag in till Swedru för att därifrån åka till en by som heter Akrosso och hälsa på Niklas och Petter och..tadaaa se Sverige - Danmark matchen i nån lada där dom ska visa den! Tror vi.
Får världens godaste middag av Niklas värdmamma men medans vi sitter och äter öppnar sig himlen och regnet öser ner. Ingen fotboll som ni kanske förstår.
Alla människor i landet Ghana blir ärligt talat lite handlingsförlamande när det börjar regna. Folk sätter sig ner och väntar helt enkelt. Och man kan vänta länge. Vi hade en väldigt trevlig kväll iallafall med kortmagi för killarna i familjen som blev helt till sig. Obroni magic sprang dom omkring och skrek. Sen skulle dom göra Obibini (svart man) magic på oss, vi blev minst lika imponerade. (även om de hittade på allt under tiden och det var mer "hokus pokus-jag kastar det över axeln - booortaaa" magic. Men som sagt, alla kan bli skådespelare i detta land!)
Lördagen spenderades på underbara Green Land Hotel inne i Swedru. Ett hotel där vita människor och rika ghananer spenderar sina dagar när de vill lyxa. Pool och god mat. Underbart.
Åh just det, bjöd barnen i min familj på vingummin idag. Hehe, det var kul. Min bästis Julius, 6åringen, gillade det såklart (han gillar allt man kan äta. Hade jag gett honom en kotte med socker på och sagt att det var godis hade han tyckt om det) men Jones, 17åringen, gjorde sånna grimaser och bara satt och skakade på huvudet. Lite senare på kvällen hittade jag ett halvt söndertuggat vingummi på fönsterkarmen. Inget vidare populärt där alltså.
Har nu hängt upp i ladan och tittat på Rocky med alla byns pojkar, killar och män! Alla satt och hejade, applåderade och skrek såfort Rocky fick in en träff eller gjorde någonting, men såfort motståndaren fick övertaget satt alla (minst 25 killar) och buade och ojade sig för stackars Rocky. Här kollar man verkligen på film med inlevelse och känsla!
Nu är det långt efter läggdags för mig. Hemlängtan har smygit sig på lite idag också. Eller inte längtan, mer saknad efter allt och alla hemma i Sverige. Men det är bara bra med saknad, så tråkigt det hade vart om jag inte hade saknat något alls.
Längtar gör jag efter mjölk...ost...knäckebröd...philadelphiaost...aah A-fil!!!!
Och!!! ett stort stort stort grattis till fina MALIN som fyller 24 år idag!!!!! =) jag har firat dig genom att äta lite godis i din ära :) puss på dig!
Godnatt
Maddraserna har kommit!!
Helgen var helt underbar, sol, strand, bad och trevliga människor. Jag åkte tillsammans med Niklas och Petter som även är mina två resekompanjoner upp till norr i slutet av november. Då är vi borta i 10 dagar och ser en himla massa saker. Mer om det kommer senare.
Dom är jätte trevliga och roliga båda två, men det roligaste av allt är att Petter ser ut som Sune i Sunes sommar och Niklas ser ut som Måns Möller. Jag ska alltså ut och resa med Sune och Måns Möller. Jag tror inte det kan bli annat än bra.
Paradiset på jorden. Green Turtle Lodge.
I måndags vid 11.30 ringde Seth (våran kontaktperson och en av organisatöerna av vårat volontärprojekt här nere) och sa att han skulle vara framme på barnhemmet med maddraserna inom 30 minuter. Toppen tänkte jag!
Extra roligt var det eftersom det i måndags var muslimsk helgdag vilket innebar att alla skolor var stängda och alla barnen var på barnhemmet. I vanliga fall har de stora barnen redan hunnit gå när jag kommer på morgonen och jag träffar mest de små, så jag tycker det är ännu roligare när de är lediga :)
Hur som, klockan blev halv 1, halv 2...fortfarande ingen Seth. Jaja, African Time tänkte jag, ingen ide att stressa. Klockan 14 börjar det ös regna och fortsätter i ca en timme. När det tillslut blir uppehåll ringer jag Seth och frågar vart han tagit vägen. Han ville inte åka i regnet med maddraserna förklarar han men är på väg.
Och tro det eller ej, 20 min senare hör jag hur barnen på gården börjar skrika och en bil full med maddraser svänger in framför huset! Det blev rusning till bilen kan jag tala om och alla barnen ville bära varsin maddras. Vi tog in dem i rummet och la ut dom så som de ska sova, och om det blev succe! Alla slängde sig på maddraserna och skrattade och det blev världens fest! Sen ställde sig alla barn upp och sjöng en tack sång som är så himla fin! Jag hade velat lägga upp den här men jag förstår verkligen inte hur man gör!
Det är iallafall ER som skänkt pengar som barnen tackar. Utan eran hjälp hade detta aldrig varit möjligt! Ni är bäst!!
Isaac som jobbar på barnhemmet blev glad han också! Han är 22 år och är på barnhemmet 7 dar i veckan, 24 timmar om dygnet. Han studerade i Cape Coast men för ca 3 månader sedan ringde Madame (som är hans närmaste släkting) och bad honom komma och jobba hos henne. Här i Ghana har du inget val om någon släkting ber dig om hjälp. Så han har gett upp sina studier och är nu heltid på Barnhemmet. 
Glada barn! :)
I måndags kom det även två nya pojkar till barnhemmet. Madame säger att de bara är där på besök, men jag tror att de har kommit för att stanna. Vi får se vad som händer med de verkar trivas och är glada iallafall och det är ju huvudsaken!
Imorgon är det redan torsdag..veckorna springer iväg och tiden går så otroligt snabbt! Idag är det exakt en månad tills jag lämnar min by och barnhemmet. Helt Sjukt!
Tänker massor på er där hemma, vi ses snart! :)
